Föräldraledighet - ett retrospektiv

För åtta månader sedan var den här dagen rätt avlägsen. Men den kom till slut. Idag är sista dagen som jag och Elvira är hemma ensamma under föräldraledigheten. Från och med imorgon så är frun hemma för julledighet och efter nyår börjar jag jobba igen. Elvira börjar på dagis och jag har inte en aning om hur det livet kommer te sig.

Hur har det då varit att vara hemma så pass länge, vilket åtta månader ändå är om man jämför med hur mycket snittpappan är hemma med sina barn. Sammanfattningsvis väldigt bra men inte som jag tänkt mig.

Min klara uppfattning är att det har gett mig och Elvira en tightare relation som jag hoppas vi kan hålla i framöver. Det har varit bra att vara hemma och sköta markservicen så både jag och frun sett situationen från båda håll. Det har varit en ynnest att få ta ett par kliv åt sidan och nu känna att det ska bli kul att börja jobba igen, att jag gillar det jag gör. Genom att vara hemma har jag också fått en hel del nya perspektiv på arbetet.

Jag kan stå för att det inte har varit en rosdans hela tiden och att det inte varit som jag tänkt mig. Jag trodde att vi skulle göra mycket mer saker. Fara och flänga, vara i skogen, åka till simhallen och gå på stan. I ärlighetens namn har det inte blivit så mycket av det där. Till att börja med var Elvira alldeles för liten. Nu när hon är lite större så sover hon också bara en gång per dag, efter lunch, vilket gör att eftermiddagen är stängd för aktiviteter. Med en hund som ska ut på morgonpromenad är spannet ganska litet där vi kan hitta på allt det där jag tänkte.

Men jag har ändå inte saknat det. Vi har levt här i vår bubbla, träffat grannarna någon gång i veckan, åkt till öppna förskolan och till svärföräldrarna. Och vi har haft det jäkligt mysigt.

I mitt jobb i en traditionellt manlig miljö med ganska hierarkiska och styltiga strukturer har det mötts med en del för våning att jag skulle vara hemma så länge. Det är ingen som frågat om jag ska ha mens också eller om barnet inte har någon mamma men en del höjda ögonbryn och ett visst mått av oförståelse har funnits där. Just därför har det hela tiden känts så rätt. Det har varit en kick att gå mot strömmen och att visa för andra att det faktiskt går.

Nu ska jag ta en fantastisk jul- och nyårsledighet med min underbara familj. Bloggandet fortsätter såklart men snart ur ett nytt perspektiv, den heltidsarbetande småbarnspappans. Huvva.