Vet inte om det ska klassas som avund men efter Roadrunners
inlägg om motivation så började jag fundera på min egen situation.
Det jag avundas är den disciplin som många av er har i förhållande till er träning.
De flesta av er är märkbart effektiva och kontinuerliga.
Sofies transportlöpning är grymt imponerande. Daniels sätt att kombinera löpträning med styrkepass och ändå prioritera dagar med stretching är också fantastiskt.
Avund är som sagt fel ord för i det ligger en missunsamhet som jag verkligen inte känner. Jag har helt enkelt svårt att hitta samma driv. Tror aldrig att jag har känt det faktiskt.
Jag har idrottat en del under min uppväxt, bordtennis, badminton, fotboll, innebandy, judo, ju-jutsu, simhopp(?) men egentligen aldrig känt det där drivet att bli riktigt bra. Med löpningen har jag känt drivet att MÅ riktigt bra och det är gott det men när jag väl nått en nivå där jag mår bra så är det lätt att börja slarva och släppa på disciplinen.
Den senaste månaden har jag hållt uppe pga skadeproblem i knäet. Detta borde dock inte ha hindrat mig från att köra styrkeövningar hemma eller på gymmet istället.
Jag är verkligen inte en tävlingsinriktad person. Jag är dessutom en lätt överempatisk individ som ofta sätter andras välbefinnande före mitt eget och gärna vill att alla ska vara sams. Så sannolikt ligger karaktärsdraget i min personlighet, att det är lätt att välja bort ett pass för något annat som "kommer i vägen".
I bloggens
första post avgav jag ett löfte till min dotter, att jag ska hålla mig i form och inte bli en soff-blobb. Jag skrev inte att jag skulle bli världsmästare utan för att må bra - på lång sikt.
Dessutom, hade jag inte börjat blogga så hade jag inte kommit i kontakt med alla er motivationshöjare där ute. Och era ögon på mina ord ger väl någon form av disciplin :-) Har jag inte kraften själv så kanske ni kan ta mig runt SM på 3.57?