Vet inte om det ska klassas som avund men efter Roadrunners inlägg om motivation så började jag fundera på min egen situation.
Det jag avundas är den disciplin som många av er har i förhållande till er träning.
De flesta av er är märkbart effektiva och kontinuerliga. Sofies transportlöpning är grymt imponerande. Daniels sätt att kombinera löpträning med styrkepass och ändå prioritera dagar med stretching är också fantastiskt.
Avund är som sagt fel ord för i det ligger en missunsamhet som jag verkligen inte känner. Jag har helt enkelt svårt att hitta samma driv. Tror aldrig att jag har känt det faktiskt.
Jag har idrottat en del under min uppväxt, bordtennis, badminton, fotboll, innebandy, judo, ju-jutsu, simhopp(?) men egentligen aldrig känt det där drivet att bli riktigt bra. Med löpningen har jag känt drivet att MÅ riktigt bra och det är gott det men när jag väl nått en nivå där jag mår bra så är det lätt att börja slarva och släppa på disciplinen.
Den senaste månaden har jag hållt uppe pga skadeproblem i knäet. Detta borde dock inte ha hindrat mig från att köra styrkeövningar hemma eller på gymmet istället.
Jag är verkligen inte en tävlingsinriktad person. Jag är dessutom en lätt överempatisk individ som ofta sätter andras välbefinnande före mitt eget och gärna vill att alla ska vara sams. Så sannolikt ligger karaktärsdraget i min personlighet, att det är lätt att välja bort ett pass för något annat som "kommer i vägen".
I bloggens första post avgav jag ett löfte till min dotter, att jag ska hålla mig i form och inte bli en soff-blobb. Jag skrev inte att jag skulle bli världsmästare utan för att må bra - på lång sikt.
Dessutom, hade jag inte börjat blogga så hade jag inte kommit i kontakt med alla er motivationshöjare där ute. Och era ögon på mina ord ger väl någon form av disciplin :-) Har jag inte kraften själv så kanske ni kan ta mig runt SM på 3.57?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Joel, det finns ALLTID de som tränar mera och har mera disciplin. Det grundläggande felet många av oss gör inkl jag själv är att jämföra med andra.
SvaraRaderaDet är ju kanon att du hittat drivet att må riktigt bra i löpningen. Sedan är det definitivt så att det mesta kommer i ett annat läge när man får barn, det finns helt enkelt annat som är viktigare än egen träning vid vissa tillfällen.
Sedan är det ju också så att att vädret sedan i december har gjort att tröskeln för att ge sig ut är högre, eller om man så vill, det räcker ibland med att titta ut för att soffan ska kännas mera lockande än löprundan.
Jag är övertygad om att du fixar sub4 timmar även om knät hindrar dig just nu!!
Jag vet att du har rätt. Varför inte bara göra saker på sitt eget sätt? Fast vid närmare eftertanke är det nog det jag gör... Fast jag kan inte annat än impas av de som är så in i jävulens disciplinerade. Och impad är ju något annat än avundssjuk. eller?
SvaraRaderaHelt riktigt! Jag är impad av dem som springer milen på 35 minuter, men jag är inte avundssjuk på dem. Jag kan och vill inte lägga tiden det skulle kräva för att komma dit.
SvaraRaderaTräna för att må bra är det viktigaste, det finns alltid någon som är snabbare, bättre och allt det där.
SvaraRaderaHörde några visdomsord för ett tag sedan som jag tog åt mig av....
"Livet behöver inte vara perfekt bara man ser till att man lever det"
Brukar ta fram dessa när det känns motigt och genast kan jag skratta åt skiten och gå vidare :)