måndag 31 augusti 2009

Nej men va fan!

Tänkte vara ute i god tid och boka hotell till Stockholm marathonhelgen.

Trodde jag ja.

Vi vill bo på ett mysigt hotell som inte kostar skjortan. Har surfat runt på 25 hotell nu och alla är fullbokade 4-6 juni 2010. Fatta att det är nio månader dig och att det inte är övermycket anmälningar till maran än.

Så, tips om mysiga hotell som inte kostar 2000 kronor per natt (inte 1900 heller för den delen) mottages tacksamt.

Månadssammanfattning: Augusti -09

Min tanke är att varje månad sammanfatta framgångar och bakslag. Förhoppningsvis även lägga upp en och annan vision för nästa månad.

Augusti 2009 i siffror:
Antal kilometer: 96,7
Antal pass: 12
Längsta pass: 12,63 km
Snabbaste snittid: 4.24 (6,2 km)

Knappt 10 mil, sannolikt en veckodos för somliga. Men jag känner att juli och augusti varit uppbyggnadsfas och en tid som förhoppningsvis kan förebygga en del skador i framtiden.

Positivt
Jag gör snabbare kilometertider än vad jag räknat med.
Endorfinjävulen har fått sitt grepp och det är ganska lätt att ta sig ut.
Det är mer än nio månader till Stockholm Marathon. Jag har aldrig varit igång så tidigt tidigare och jag har redan gjort ett pass på över 12 kilometer.

Negativt
Lätt känning i vänster hälsena.
Värmen har tagit hårt de gånger jag varit ute i solen. Måste få till en bättre drickarutin.

Inför september
Bara att fortsätta på den inslagna vägen. Målsättningen är att göra ett pass på över 15 km i september samt att få in ett kvalitetspass (backe eller intervall) en gång per vecka.

söndag 30 augusti 2009

Dagens pass: 12,63 km - 59.15

------------------------------------------------------
Skit s. -en -ar (kan väcka anstöt) avföring, stycke av exkrementer; även allm.,(vard) smuts; strunt; vätskebälte från Intersport
------------------------------------------------------

Idag tänkte jag vara försigkommen och ladda med vätska under passet. Well, efter 200 meter fick jag slänga bältet i diket då det hoppade som en rockring runt midjan. Tips på bättre produkter mottages tacksamt. Jag har surfat runt lite och funderar på antingen ett enflasksystem eller en camelbak.






Nu till passet i övrigt. Med ett bröllop och fyra timmars sömn i kroppen kändes inte förutsättningarna som de bästa idag men har man satt upp regler så ska man följa dem. I mitt fall handlar det om att löpträna minst var tredje dag.

Det blir sista passet i augusti och jag tänkte dra ut på distansen. Mitt längsta uppmätta pass (11,67 km) går ut till udden och tillbaka. Då vänder jag på hamnplanen. Ifrån hamnen går en mindre väg till ett nybyggt område. Planen var att på vinst och förlust förlänga distansen in på denna väg. Sträckningen borde gissningsvis bli runt 12,5 km.

Eftersom det är längre än jag brukar springa gick jag ut i ett tempo som kändes behagligt och inte särskilt krävande. Jag tittade inte på klockan vid mina vanliga kilometermarkeringar utan försökte bara rulla på i samma bekväma tempo.

När jag vände så stod klockan på 29.29 och regnet som spön i backen. Jag hade inte någon uppfattning om hur långt jag sprungit exakt men tempot kändes rätt. Regnet höll i sig under tre kilometer, även om det avtog i styrka ganska omgående. Eftersom jag inte hade vatten med mig så bjöd det dessutom behaglig svalka.

Hemdistansen kändes rakt igenom bra och inga känningar i hälsenan eller knäna, svaga punkter som brukar börja smärta när jag ökar distansen. När jag slog av klockan vid uppfarten fick jag en totaltid på 59.15. Hemvägen gick alltså på 29.46, totalt ett snitt på 4.41/km då sträckan visade sig vara 12,63 km.

Jag är riktigt nöjd med passet då jag upplever att tempot var väldigt skönt och att jag kunde gått på i några kilometer till om jag velat. 29.29 ut och 29.46 hem visar ju också på ett mycket jämt tempo.

lördag 29 augusti 2009

Bröllop!!

Nu ska jag på bröllop! Ni får ha en trevlig kväll i TV-soffan medan jag och familjen är i Borgholms slottsruin och svänger dom lurviga!

fredag 28 augusti 2009

Pacemaker

Funderade igår på om man skulle hänga på 4.00-farthållaren i Stockholm men slog det snabbt ur hågen. Av två anledningar.

1. Varje gång jag ser en friidrottsgala där de använder harar blir jag lika irriterad. Löpningen är en sport där individ står mot individ och den med bästa dagsformen vinner. Varför ska man ha harar för att hålla tempot uppe? Ska inte Bekele och de andra vara så proffsiga så att de kan springa sitt eget lopp? Det tycker i alla fall jag.

Om jag är principiellt är emot harar i elitloppen så bör jag väl vara emot farthållare på maran också. Förutom att farthållare i Stockholm Marathon endast erbjuds till motionärer och elitmotionärer så är det väl samma sak? Det är mitt lopp och upp till mig att disponera det efter dagsform eller pannben.

2. Vem vet att farthållaren går in på under fyra timmar? Finns det någon statistik på att de lyckas? Eller håller de "runt" fyra timmar?

Dagens citat

"I just run as hard as I can for 20 miles, and then race."
Steve Jones

Med tanke på mina taktikfunderingar...

torsdag 27 augusti 2009

Knark

Jag skulle vilja skriva en parafras på Andreas "Hemliga Pappan" Ekströms mycket härliga inlägg här.

Det är mycket knark i medierna nu. Idrott. Heroin. Kokain. Man skulle kunna tro att jag är nyfiken på att testa.

Nej nej nej.

Här kör vi med tyngre grejer. Min absoluta favoritdrog är inte heroin och inte kokain – utan endorfin.

My god, jag skulle kunna springa varje dag just nu!

God natt.

Dagens pass: 10 km - 47.30

Jahapp, efter Piratfarsans fråga här så har det malt lite i mig. Eftersom jag endast mätt mina sträckor på jogg.se med Google maps så kan jag ju inte vara helt säker på att sträckan är exakt en mil.

För att komma till rätta med detta och för att få en "officiell" miltid så begav jag mig idag till Värsnäs, strax norr om Kalmar. Där, intill Kalmar golfklubbs bana så ligger ett fint litet elljusspår på 2,5 kilometer. Grus och mot slutet (beroende på vilket håll man väljer såklart)och ganska kuperat.

Frun är på kick-off med jobbet så Elvira fick mellanlanda hos mormor och morfar. Sedan i tisdags har jag dragits med lite svininfluensa i hälsenan vilket har oroade mig en aning. När väl skorna var knutna så kändes det knappt alls, vi får väl se imorgon. Att allt kändes bra kan också ha berott på den överblivna tårtbit från gårdagens tabberas som jag petade i mig ett par timmar innan jag stack ut...

Slingan är alltså 2,5 kilometer vilket så klart innebär fyra varv för att komma upp i milen. Eftersom det är mer kuperat mot slutet så valde jag att klocka varje varv istället för varje kilometer.

På grund av hälsenekänningarna gick jag ut lite lugnt. Efter sista branta stigningen upp mot varvningen kände jag att det gick ganska bra men tiden blev måttliga 11.26. Eftersom termometern i bilen visat på 24 grader i skuggan så tog jag 100 meter vätskepaus i början av de tre efterföljande varven. Andra varvet gick på 11.32 men sedan började jag syna den kaklade väggen. Värmen tog återigen ut sin tribut och de två sista varven gick på 12.07 och 12.25. Sluttiden 47.30 spikar en snittid på 4.45/km.

Jag var riktigt trött när jag slog av klockan. Sedan jag började träna i somras så har jag i stort sett uteslutande sprungit på asfalt. Grus är lite tyngre och lägg till värmen och lite mer kuperat än vad jag är van vid så ska jag nog vara rätt nöjd. Drygt två minuter långsammare än min snabbaste miltid hemmavid.

Smått uttorkad ramlade jag in hos svärföräldrarna för att hämta lilltjejen. Två glas vatten och en balja köttfärssås senare och jag kunde tagit fyra-fem varv till!

Nu sover Elvira och jag sitter parkerad framför Kvarteret Skatan med ytterligare en tårtbit.

Tempofunderingar

Som jag tidigare nämnt så är räknar jag gärna på saker. Jag gillar också att föra upp saker jag räknat ut på listor eller på annat sätt bevara dem. Denna lilla Rain Man-läggning gör att jag fortfarande har kvar kilometertiderna från mitt första marathon. Det är mer än 10 år sedan och det är tur att Excel är bakåtkompatibelt... Från loppet 2001 har jag löpande 5-kilometerstider.

Idag är det 282 dagar kvar till Stockholm Marathon. 9 månader och 9 dagar. Då målsättningen med loppet är att gå under fyra timmar så har jag såklart räknat ut vilken snittid som krävs - 5.41 minuter per kilometer - milen på 56.50.

Tittar jag på loppen från -99/-01 så hade jag följande snittider över de fyra individuella milen.

1999
1-10 km: 6.35/km
11-20 km: 6.17/km
21-30 km: 6.56/km
31-40 km: 7.27/km

2001
1-10 km: 6.41/km
11-20 km: 6.27/km
21-30 km: 6.27/km
31-40 km: 7.02/km

Det kommer krävas en kapning med en minut per kilometer i snitt. Men det är ju bara rent matematiskt. Frågan är hur man ska lägga upp taktiken?

Min första tanke var den här:
Det är uppenbart att den sista milen kommer att gå långsammare än de första, men hur mycket. Mina två tidigare lopp tyder på 30-60 sekunder långsammare per kilometer. Första varvet måste gå klart under två timmar, kanske runt 1.50 (kilometertempo 5.14). Detta ger en möjlighet till ett andra varv på 2.10 (kilometertempo 6.11). Inte allt för mycket på stumma ben men trots allt en sänkning med nästan en minut på var och en av de återstående kilometrarna. För varje kilometer över halvmaran jag orkar hålla samma tempo som under de första 21 kilometrarna "tjänar" jag ju dessutom tid till resterande.

Min nuvarande tanke är den här:
Idag, nio månader före marathonloppet, springer jag milen i ett tempo strax över 4.30/km. 5.14 känns väldigt långsamt och jag tror ibland att jag blir lite seg av att gå ut FÖR lugnt. Jag tror nästan att jag ska försöka gå ut strax under 5.00/km och fixa en klocka som varnar vid ett tempo långsammare än säg 5.30. När klockan väl börjar pipa så har jag förhoppningsvis sprungit in en del tid redan och dessutom får jag lite eld i baken att lägga på så mycket kol det går resterande sträcka.

Shit, det här var ett knepigt inlägg...men bra för att försöka formulera något för mig själv. Då jag nästan aldrig satt press på mig under tävlingsformer så behöver jag en taktik.

onsdag 26 augusti 2009

Köpa pulsklocka

Har börjat fundera på att köpa en pulsklocka. Tidigare har jag haft en basic Nikeklocka som i stort sett dög till att visa aktuell puls. Det skulle vara intressant att analysera träningen lite mer i detalj.

Därför har jag börjat snegla på en Polar RS300X med pedometer för att, utöver pulsfunktionerna, även kunna se avverkad distans och kilometertid.



Detta skulle ju vara super på maran, då man kan lägga in varningssignal när tempot är för lågt. Om nu inte pulsbandet störs för mycket av andra löpares band...

Är det någon som har en sådan klocka och kan komma med en liten utvärdering?

Kan samme person också svara på hur exakt pedometern är så är min dag gjord!

Rolig Evianreklam

Inte tanken att detta ska bli någon du-tub men det här var bara för kul!

Grattis!!

Idag fyller världens bästa fru år!! Grattis från mig!

tisdag 25 augusti 2009

Dagens pass: 4,7 km - 21.09

Bakom vårt hus finns ett större skogsområde. Man tar sig direkt ut i skogen genom en grind på baksidan. Mysigt och perfekt för hundrundorna. Dessutom är det kul med lite terränglöpning som variation.

Dagens pass gick till 60 procent på smal terrängstig med rötter, stenar samt lite grus. Resterande 40 procent på asfalt.

Ett lagom pass efter söndagens milrunda. Passet genomfördes dessutom med en av rikets största finnar i näsväggen (helt otryckbar...), bara det en prestation.

Nytt vokabulär

För en vecka sedan lärde jag mig ett nytt uttryck. Sub. Sub som i under. Sub 45 som under 45 minuter på milen. Sub 1.40 som i under 1 timma och fyrtiofem minuter på halvmaran.

Själv ska jag springa Stockholm Marathon på sub 4.

måndag 24 augusti 2009

Vibram FiveFingers

Snorkfrökens blog hittade jag de här!? Hur coola som helst och jag har helt missat deras existens. Min fru hade så klart sett dem tidigare...





Märket heter Vibram FiveFingers och skorna säljs bland annat hos Northsport.se

Vi har det samhälle vi själva väljer

När jag skulle gå hem på föräldraledighet så var det många på min arbetsplats som var oroliga. "Ska du vara hemma åtta månader?! Du kommer ju få börja om från början när du kommer tillbaka". På fullaste allvar.

Nu förstår jag varför kvinnor generellt har lägre lön än vi män. Det måste ju vara på grund av den utbildningskostnad som alltid uppstår när kvinnan varit föräldraledig och därmed glömt bort hur det vara att arbeta. För jag antar att alla kvinnor får höra detsamma eller?

Som föräldraledig pappa är det inte svårt att få cred hos kvinnor. Tvärtom. Tar man ut fler pappadagar än de tio dagarna i samband med förlossningen så är man hemma. Du kan i stort sett inte göra fel.

Fast vissa saker duger vi förstås inte till. Idag när jag var på stan träffade jag en gammal klasskompis (kvinna...) som efter en stund sa "Jasså, pappa har klätt på dig idag". Med någon form av värme i rösten men med lika mycket sarkasm och helt ovetande om vem som egentligen tog på Elvira kläder i morse. Jag är inte färgblind och jag har, den inte allt för avancerade, förmågan att samordna ett antal klädesplagg i färgskala. Sedan att jag inte tycker att det är helt viktigt att en 15 månader gammal tjej är till 100 procent färgmatchad är en annan sak.

Det finns många områden där vi har en ganska lång väg kvar att gå...

söndag 23 augusti 2009

Dagens pass: 10 km - 45.21

Bäst jag betar av det positiva först. 45.21 är en riktigt bra miltid för yours truly, mycket bättre än vad jag trodde jag skulle vara i närheten av just nu. En uttid på 22.01 bådar också gott för en ytterligare sänkning eftersom jag som sagt oftast gör bättre tider på hemvägen.

Oftast. Idag blev det 23.20 på hemvägen och orsaken stavas S-O-L. Inte så spektakulärt varmt men mitt på dagen och klar himmel, mardrömsläge för mig som inte gillar att springa i värmen. Lägg där till att jag inte fått med mig något vatten ut på rundan. Efter 6 kilometer kändes det som att jag kokade. Jag gick kortare sträckor vid tre tillfällen under de sista fyra kilometrarna och när jag kom hem så var jag helt slut.

I efterhand kan jag känna att det gått väl många timmar sedan frukost och att jag skulle tagit det lugnare med tanke på att jag vet hur illa åtgången jag blir av solen. Men faktum är att tempot på utvägen kändes lugnt. Jag tittade inte på klockan förrän vid vändningen och blev förvånad över en snittid på 4.24. Det är bara att inse att formen är god och försöka ta det lite försiktigare nästa gång.

Nu, drygt åtta timmar senare, är jag fortfarande lite darrig i kroppen. Det här är något jag måste komma till rätta med. Historien har ju visat att det kan vara VARMT i början av juni.

För övrigt sörjer jag lite lätt att Friidrotts-VM är ett avslutat kapitel.

fredag 21 augusti 2009

Dagens citat

"If you want to win something, run 100 meters. If you want to experience something, run a marathon."
Emil Zatopek

Dagens pass: 6,2 km - 27.14

Den bättre hälften blev kvar på jobbet lite längre än beräknat idag och det tänkta milpasset blev utbytt mot ett snabbdistanspass på 6,2 km.

Skönt löparväder, svalt och lite lätt vind. Det flöt på bra på utvägen och 3,1 km klockades på 13.46. Blev lite tung i benen på återvägen men det finns en mental styrka i att veta att halva distansen är avverkad, resterande 3,1 gick på 13.28. Totalt 27.14 och en snittid på 4.24/km. Faktiskt exakt samma tid som sist jag sprang samma sträcka...

Jag funderar på om jag går på för fort. Hastigheten idag var på inga sätt extrem, pulsen var under kontroll hela tiden, men jag är inte helt säker på vilket tempo jag ska gå ut i på maran för att komma under 4 timmar. 5.40/km är ju snittiden sett över hela loppet men jag vill gå ut snabbare för att ha lite att spela på mot slutet. De senaste passen, även milen, har jag knappast legat över 4.40/km någon gång vilket känns väl fort. Kanske tidigt att fundera över då jag knappast har några längre distanser i benen.

Efter passet och dusch serverades kyckling med svärfars kantareller, rött vin och friidrott. Nu är Smulan på väg att somna in och snart åker glassen fram! Hoppas att jag kan runda av kvällen den 5 juni nästa år på liknande sätt!

Feeds??

Shit, 7 år på högskola varav nästan fem inom IT och jag kan inte få ihop det här med Feeds och hur det rör mig som bloggare. Jag är 34 år och redan världens grottmänniska...

De stora hoten, del 1

Det är inte vem som helst som ger sig på långdistanslöpning. Självklart är inte alla intresserade men många avstår nog på grund av för stor respekt för distansen. Jag är av uppfattningen att de allra flesta personer, som är fysiskt friska, skulle kunna klara av att springa marathon. Med rätt träning.

För egen del är det inte distansen som skrämmer, men det finns andra saker som lurar i vassen, beredda att göra loppet surt för mig. Idag är det dags att beta av den första av dem, blåsorna.

All fysisk prestation som utförs över längre tid medför naturligtvis slitage på kroppen, men den hålfotsblåsa som under andra varvet 2001 sprack i höjd med Kungsträdgården var rätt obehaglig. Att därefter i över 10 km trampa runt denna skinnlösa fläck i svettiga skor var...well...lätt omysigt.

Jag har en uppsättning fötter som helt enkelt inte stormtrivs med långdistanslöpning. Jag överpronerar. Ganska mycket med höger fot, där steget inleds med att hälens utsida sätts i i vinkel och där jag sedan rullar över hela foten och insidan lämnar marken sist. För att kunna göra likadant i nästa steg utförs en lustig släng med foten där tårna först pekar mot vänster fot och därefter rör sig i en halvcirkel utåt. Inte helt lätt att förklara. Slitaget på fotvalv, knä och höft blir hur eller hur större än med ett normalt steg.

Om det sedan är det skumma steget eller hudkvaliteten som avgör blåstillkomsten vet jag inte.

Efter Göteborgsvarvet 2007 hade jag en lätt svampig känsla i trampdynorna, klart begynnande blåsor, men inga utvecklade. Så det är de längre distanserna som ställer till det.

Vad kan man då göra åt detta??

Första steget är naturligtvis att se till att skorna är anpassade till person och uppgift. Under de senaste femton åren har jag provat igenom tre-fyra märken och fastnat för Asics. Jag springer idag i ett par Gel Kayano för 1700 spänn... en sjuk summa för en motionär, men de funkar bra.

Strumpor. Ett kapitel för sig. Jag har provat det mesta, tunna, förstärkta, dubbellager. Idag är det ett par Nike som jag känner bäst komfort i men de ska fortfarande provas på distanser längre än halvmaran.

Mer träning. Sanning å säga så var uppladdningen inför 2001 inte den bästa. Jag visste att jag tagit mig runt 1999 och ambitionen var inte annorlunda 2001. Småskadad och sjuk i februari och det blev som det blev. Med regelbunden träning borde fötterna vänja sig en aning.

Springa fortare? Detta är något som slagit mig inför den här satsningen. Kortare tid borde innebära mindre slitage.

Face the truth! Det kostar att ligga på topp. Lägg ner gnället helt enkelt. Inse att det är så här det kommer vara och om det inte passar så är det bara att hålla sig till kortare distanser. Jag vet att jag under militärtjänsten alltid hade problem med fötterna. Fick blåsor efter en milmarsch.

Tips mottages tacksamt men när jag läser igenom inlägget så är min egen känsla att det rör sig om en kombination av alltsammans. Acceptera att förutsättningarna inte är de bästa, fortsätta prova mig fram till utrustning som fungerar optimalt - och träna - om jag minns rätt så är det därför jag är här, eller!?

Idag är det 288 dagar kvar till Stockholm Marathon 2010.

onsdag 19 augusti 2009

Hur bra skulle jag kunna bli?

Jag menar om jag verkligen kunde maximera alla faktorer som påverkar prestationen. Visst har ni ställt er frågan? Det tror jag att de flesta motionärer har gjort.

Jag är en högst normal person. Jag är periodare med träning. Flackar mellan löpning, styrketräning och inget alls. De senaste åren har det nog varit mest av det sistnämnda. Jag gillar att äta god mat och jag gillar att dricka en öl eller ett glas vin. Framförallt gillar jag kaffe och bullar. Sammantaget inte de bästa förutsättningarna för en framgångsrik idrottskarriär.

På plussidan så inbillar jag mig att jag har ett hyfsat löpsteg. Jag kan springa avslappnat och känner min kropps signaler. Jag har bra koll på andning och puls. Sammantaget något att bygga på.

Tänk att under ett par års tid få tillgång till tränare och fasciliteter för att göra det bästa för att höja mina prestationer. Undrar hur stor skillnad det skulle vara? Fystränare, mental coach, dietist+kock, massör, träningsläger med de bästa - RUBBET. Plus ledigt för att kunna satsa helhjärtat.

Jag är egentligen inte intresserad av ovanstående. Jag gillar mitt liv och är inte beredd på att gå in för en så omfattande satsning. Men tanken finns där. Om jag med egen motivation och kunskap ska kunna pressa mig till en mara på under fyra timmar, hur stor skulle skillnaden kunna vara? 3.40? 3.30?? 3.15??? You tell me.

Bara genom att lägga ner bullätandet skulle jag säkert kunna ändra namnet på bloggen till Tredje gången gillt - Stockholm Marathon under 3.45. Men jag tror jag skiter i det :-)

Vid sidan om dessa funderingar så har dagen bjudit på fika med grannarna i kvarteret som också är föräldralediga. Roligt att ses igen efter sommaruppehållet. Dessutom fick man ju sockerkaka :-)

Nu ska jag ut och bläddra i IKEA-katalogen.

tisdag 18 augusti 2009

Dagens pass: 10 km - 46.49

Ok, dags att sätta första officiella träningstiden på milen. Har av någon anledning gått och dragit på det under veckan och var faktiskt lite nervös inför passet. Detta trots att jag sprang nästan 12 km i förra veckan, visst är man lustig. Hushållets vadslagningstjänst tippade på 48 minuter (jag) och 47 minuter (frun).

Jag gick ut i ett bekvämt tempo men gjorde ändå första två kilometrarna på 9.15. Mellan tre och fyra km kommer en rätt lång backe som även den gick bra, men i den lätta utförslöpan mellan fyra och fem kilometer började jag känna mig lite klurig i magen. Lätt hållkänsla trots att pulsen inte var alls hög.

Jag vände vid fem kilometer på 23 minuter blankt men efter sex kilometer hade jag kramp i magen. Jag fick gå i korta omgångar och tappade mycket tid i nedförsbacken ner till sju. Bara i backen måste jag ha tappat 20 sekunder.

Krampen höll i sig i ytterligare en knapp kilometer fram till en punkt där jag vet att det är 2,2 kilometer kvar. För att hålla mig igång tänkte jag att allt under 11 minuter härifrån är bra. Jag tittade till på klockan och blev ganska förvånad när den visade 37 minuter, en riktigt bra tid utifrån min målsättning. Om jag snittade 5 min/km sista sträckan skulle jag vara hemma på prick 48 minuter.

Krampen började släppa och jag fick åter rulle på benen. Jag kunde öka takten igen och sista kilometern gick i 4.30-tempo. När jag slog av klockan visade den 46.49 - tio sekunder till godo på fruns gissning.

Magen har spökat lite sedan jag kom hem och på något sätt så har den förändrade löpstilen gjort att jag fått mer ont i vaderna än vanligt. Tog i lite extra med stretchingen och hoppas att det inte sitter i på torsdag.

Mina träningsförhållanden

Tänkte lägga upp ett inlägg om hur det ser ut här där jag bor. En liten förklaring till mina löprundsnamn.

Jag bor på en halvö/ett näs två mil norr om Kalmar. Längst ut ligger Revsudden, den punkt där avståndet över Kalmarsund till Öland är som kortast. Från Rockneby i väster till Revsudden i öster löper en smalare asfalterad väg. Vill man springa asfalt eller springa när det är mörkare är det här man får hålla till. Det innebär att de flesta rundor jag springer per definition inte är rundor utan ut-hem-distanser. När vi flyttade hit ut från Kalmar var detta ett stort irritationsmoment. Jag var van att kunna springa "varv" åt i stort sett vilket håll som helst.

En av de stora glädjeämnena med löpning är för mig att det bara är att snöra på sig skorna, öppna dörren och sätta igång. Inga direkta tider att passa, inga andra träningskamrater att ta hänsyn till osv. Genom att inte kunna variera träningen som förr så försvann glädjen i början. Nu har vi bott här i två år och jag har insett hur mycket närmare naturen och vattnet vi bor och vad detta innebär för motivationen. Så länge det är dagsljus och inte allt för djup snö så har jag också tillgång till fantastiska terrängstigar och varierat underlag.

En annan nackdel med Kalmar var den totala avsaknaden av backar. Det kändes ibland som att man behövde ta sig till Ölandsbrons högdel för att få ett anständigt backpass. Nu är ju den här delen av landet begåvat med ett slätt landskap men där jag bor nu finns åtminstone ett par rejäla backar att få upp pulsen i.

Rundorna då:
Hittills har jag mestadels roterat på 6.2 och 8 kilometer. 6.2 kmrundan kallar jag "Äspölundsskylten" och 8:an för "Revsuddeskylten". Närmare förklaring behövs kanske inte? Fram och tillbaka till Revsudden är det 11,67 kilometer vilket jag hittils endast sprungit en gång.

Till kvällen planeras det första 10 kilometerspasset. Ska bli kul att få en tid att jämföra med och se om jag utvecklas.

måndag 17 augusti 2009

Friidrotts-VM: Usain Bolt 2

9.58

Jag har svårt att relatera till hur stort detta är. Men med tanke på att världsrekordet putsats med runt tre tiondelar sedan jag blev TV-tittare och att Usain förbättrar detta med ytterligare 30 procent så...

söndag 16 augusti 2009

Friidrotts-VM: Usain Bolt

9.89
Upprätt...
Avstannande...
Sneglande...

Längtar tll 21.35!

Friidrotts-VM: Damernas 10000 meter

Ja vad hände här egentligen... Världens arrangörsmiss.

Det var många tjejer som skulle springa final på 10000 meter igår. Så många så att man använde sig av gruppstart där större delen av startfältet startar på den innersta banorna och ca en tredjedel startar från bana fem och utåt. Den senare gruppen startade 15 meter före den andra och för att ta igen denna distans ska de hålla sig utanför bana 5 genom hela första kurvan. När startskottet går så är det en tjej som i stort sett omedelbart börjar gena in mot de inre banorna. Flera följer efter och det är bara någon enstaka som tveksamt håller sig kvar i ytterkanten.

Arrangörerna har valt att inte markera bana fems inre linje med konor vilket brukar vara vanligt för att hålla löparna kvar där ute. Genom att inte hålla sig kvar på anvisad bana genom kurvan bedömmer TV4-kommentatorn A Lennart Juhlin (A Lennart...?!) att de genande löparna sprang ca 10 meter för kort distans.

Det hela blir ju ännu mer genant eftersom tre av de fyra första löparna i mål tillhörde "fuskarna".

10 meter på 10000 meter är ju inte så farligt säger någon, det kan knappast ha gjort någon skillnad. Men, ett felsteg på 200 meter och du trampar utanför linjen innebär diskvalificering, 1 mm övertramp i längdhopp = ogiltigt hopp, antingen tar du dig över ribban eller inte i höjdhopp. Friidrott är så mycket exakthet så jag anser att man inte kan bortse från det här.

Arrangören kunde ha startat om loppet men det gjordes inte. I mina ögon kan inte medaljerna gå till de personer som står i resultatlistan, det skulle vara mycket märkligt.

TV 4:s nyhetssite

fredag 14 augusti 2009

Dagens pass: 6,2 km - 27.15

Det har kliat i kroppen hela dagen. Tanken var att springa nästa pass först imorgon men det fanns ingen återvändo. Något där inne måste ut. Ett milpass skulle det bli. Denna idé ändrades när jag insåg vad jag hade i magen. Sex baljor kaffe, två smörgåsar och fyra skivor sockerkaka (choklad...). Hade inte min goa fru svängt ihop pitabröd med quorn och grönsaker till middag hade det sannolikt inte blivit något alls.

Det blev en 6,2-kilometersrunda till Äspölundsskylten. Det var som sagt något som skulle ut idag och luften var riktigt fin. Hög puls men bra andning och endast lite håll som avhjälptes med en temposänkning vid 3 kilometer. Hemvägen gick aaaaaningen långsammare än utresan men jag landade ändå på 27.15, en kilometertid på 4.24 min/km. 1.45 minuter snabbare än i onsdags. Tre hembakade mackor och ett glas juice efter duschen och man mår RIKTIGT fint.

Idag är det 295 dagar kvar till Stockholm Marathon och imorgon börjar friidrotts-VM.

Kan löpning vara roligt?

Intressant inlägg på Annas marathon

Invägning

Vägde mig i morse. 76 kilo. Inte så mycket muskler, egentligen inte så mycket fett heller. Mest organ och det där andra som får kroppen att fungera. Tror att jag vanligtvis har min matchvikt kring 77-78 kilo men det har inte blivit så mycket träning sedan Elvira föddes. Trots allt pappaledighetsfika så har jag ändå inte dragit på mig några överflödskilon det mest märkbara är gasig mage, en lätt trasig rygg och taskig hållning.

Got what it takes??

Tänk att så många ord kan betyda samma sak. Målsättning, konsekvens och skadefri är alla synonymt med framgång.

torsdag 13 augusti 2009

Dagens gåta

Q: What trails do crazy people run?

A: Psycho paths

Åtta minuter...

Så lång tid tog det att springa första kilometern i mitt första marathon. Åtta minuter är drygt två minuter för mycket sett till den snittid som behövs för ett lopp under fyra timmar. Och definitivt sämre ändå sett till det faktum att det var den allra första kilometern.

Snittiden per kilometer, sett över hela loppet 1999, var 6,53

Den snabbaste kilometern var den 22:a, vilken tillryggalades på 5,25, den långsammaste var den 33:e med 9,30...

Första milen: 1.05.33
Andra milen: 1.02.46
Tredje milen: 1.09.16
Fjärde milen: 1.14.30
De 2195 metrarna fram till målet på Stockholms stadion tog blygsamma 17.50

onsdag 12 augusti 2009

Dagens pass: 6,2 km - 29 minuter

Till Äspölundsskylten och tillbaka.

Lite lugnare tempo idag än vanligt, 4,50/km. Känner av vaderna sedan ett pass i fredags då det var riktigt varmt. Det är som klumpar i dom. Får försöka stretcha ut ordentligt.

Platt fall

Elvira Kristina är sedan två veckor tillbaka en bättre löpare än vad jag är. Hon har sådan glädje i sina steg så att man blir fruktansvärt avundssjuk. Ibland glömmer jag att det bara är två veckor sedan hon började gå. Idag snubblade hon och slog sönder läppen mot altantrappan. Blodig mun och en darrig pappa. Hoppas att vårt lilla trauma inte blir signifikativt för min egen satsning...

Första posten

Så vad är det här? En blogg om löpning? Ja, kanske. Eller en loggbok över hur en 34-årig kille hittar tillbaka till något som han alltid tyckt varit roligt. Eller igen, en nagel i ögat på samma kille som brukar säga att ett av hans intressen är löpning trots att han inte sprungit på flera år.

1999 sprang jag mitt första Marathon i Stockholm. Målet var att ta mig runt och det gick vägen. Tiden blev 4 timmar och 48 minuter. Två år senare gjorde jag mitt andra, och hittills senaste, Marathon. Återigen i Stockholm och utan några andra ambitioner än sist. Skillnaden var endast att tiden putsades med sju minuter och att blåsorna på fötterna var värre än första gången på grund av betydligt mindre träning.

Sedan dess har jag sprungit sporadiskt. Några månader här och där. Enda ambitiösa satsningen var inför Göteborgsvarvet 2007. Bra träning och ett helt ok resultat 1.43.49.

För ett drygt år sedan blev jag och min fru föräldrar till vad som kanske är världens finaste dotter. När jag tänker på vad jag vill ge henne i livet så känner jag att jag inte vill vara en pappa som bara snackar, eller som lever i det förflutna. Syftet är inte att min dotter ska bli intresserad av löpning, det är upp till henne, syftet är att visa att jag gör det som jag tycker är roligt i livet. Man ska göra saker för sig själv och inte för andra, men trots det så är den här satsningen för dig, Elvira Kristina.

Igår, den 11 augusti, betalade jag 795 kronor för startavgiften i Stockholm Marathon 2010.

Ambitionen är att genomföra loppet på under 4 timmar. Ingen elittid men dock en sänkning av kilometerhastigheten med en hel minut sedan sist det begav sig. Hur ska det ske nu då? Ja, att bara ha formulerat ett tidsmål är ett stort steg. Att börja träna tre, fyra månader tidigare är ett annat. Men det finns så klart många fallgropar, vi får väl återkomma till dem…

Bloggen kommer sannolikt inte endast att handla om löpning, det finns en hel del annat att filosofera om. För den som har lust att hänga med på den 297 dagar långa resan fram till den 5 juni 2010 är det bara att snöra på sig löparskorna. Eller luta sig tillbaka med Cola och chips för att se hur det går. The bet is on.