De stora hoten, del 1

Det är inte vem som helst som ger sig på långdistanslöpning. Självklart är inte alla intresserade men många avstår nog på grund av för stor respekt för distansen. Jag är av uppfattningen att de allra flesta personer, som är fysiskt friska, skulle kunna klara av att springa marathon. Med rätt träning.

För egen del är det inte distansen som skrämmer, men det finns andra saker som lurar i vassen, beredda att göra loppet surt för mig. Idag är det dags att beta av den första av dem, blåsorna.

All fysisk prestation som utförs över längre tid medför naturligtvis slitage på kroppen, men den hålfotsblåsa som under andra varvet 2001 sprack i höjd med Kungsträdgården var rätt obehaglig. Att därefter i över 10 km trampa runt denna skinnlösa fläck i svettiga skor var...well...lätt omysigt.

Jag har en uppsättning fötter som helt enkelt inte stormtrivs med långdistanslöpning. Jag överpronerar. Ganska mycket med höger fot, där steget inleds med att hälens utsida sätts i i vinkel och där jag sedan rullar över hela foten och insidan lämnar marken sist. För att kunna göra likadant i nästa steg utförs en lustig släng med foten där tårna först pekar mot vänster fot och därefter rör sig i en halvcirkel utåt. Inte helt lätt att förklara. Slitaget på fotvalv, knä och höft blir hur eller hur större än med ett normalt steg.

Om det sedan är det skumma steget eller hudkvaliteten som avgör blåstillkomsten vet jag inte.

Efter Göteborgsvarvet 2007 hade jag en lätt svampig känsla i trampdynorna, klart begynnande blåsor, men inga utvecklade. Så det är de längre distanserna som ställer till det.

Vad kan man då göra åt detta??

Första steget är naturligtvis att se till att skorna är anpassade till person och uppgift. Under de senaste femton åren har jag provat igenom tre-fyra märken och fastnat för Asics. Jag springer idag i ett par Gel Kayano för 1700 spänn... en sjuk summa för en motionär, men de funkar bra.

Strumpor. Ett kapitel för sig. Jag har provat det mesta, tunna, förstärkta, dubbellager. Idag är det ett par Nike som jag känner bäst komfort i men de ska fortfarande provas på distanser längre än halvmaran.

Mer träning. Sanning å säga så var uppladdningen inför 2001 inte den bästa. Jag visste att jag tagit mig runt 1999 och ambitionen var inte annorlunda 2001. Småskadad och sjuk i februari och det blev som det blev. Med regelbunden träning borde fötterna vänja sig en aning.

Springa fortare? Detta är något som slagit mig inför den här satsningen. Kortare tid borde innebära mindre slitage.

Face the truth! Det kostar att ligga på topp. Lägg ner gnället helt enkelt. Inse att det är så här det kommer vara och om det inte passar så är det bara att hålla sig till kortare distanser. Jag vet att jag under militärtjänsten alltid hade problem med fötterna. Fick blåsor efter en milmarsch.

Tips mottages tacksamt men när jag läser igenom inlägget så är min egen känsla att det rör sig om en kombination av alltsammans. Acceptera att förutsättningarna inte är de bästa, fortsätta prova mig fram till utrustning som fungerar optimalt - och träna - om jag minns rätt så är det därför jag är här, eller!?

Idag är det 288 dagar kvar till Stockholm Marathon 2010.