Känner ni igen känslan? Det känns som att man har flytet. Allt funkar, benen rullar på och pulsen känns som att den ligger strax över vilonivå. Och så tittar man på klockan och känner....besvikelse.
Idag var en sådan dag. Jag gick ut i ett ok tempo med tanke på förra veckans förkylning och hade lite strul med vätskebältet första kilometern. Inget anmärkningsvärt. Hela vägen upp till vändningen kändes så otroligt avspänd. Jag var därför lite förvånad när jag tryckte på ett nytt varv och såg att de första 5k metrarna gått på måttliga 23.17. Det hade känts betydligt snabbare.
Snabb matematik i huvudet. Bästa miltiden är 45.21. Hem på 22.04 kan inte vara omöjligt. En liten vattenslurk och så iväg.
Det rullade på bra även om benen började svampa lite efter åtta kilometer. Det kändes i alla fall som att jag kunde gå på hårdare än vanligt och bjöd till och med på en 400-metersspurt.
Hur förvånad blir man då när klockan stannar på 46.01 och sista fem på 22.46? 31 sekunder snabbare på hemvägen... Så här i efterhand så känns det inte sannolikt att jag kunnat kapa många sekunder på hemvägen. För pers hade jag alltså behövt ta runt 40 sekunder på utvägen, hur troligt är det när det bara skilde en halvminut mellan en ordinär utresa och en glödhet hemfärd?
Ja ja, hjärnan spelar en lite spratt ibland. Inget pers ikväll och det spelar ingen roll, känslan ska inte vara besvikelse det var trots allt ett riktigt bra pass.
Går jag i mål med maraton i år?
1 dag sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar