"När det öser ned och du löper vidare genom regnet finns det tillfredställelse i vetskapen att du är där ute och de andra inte är det"
Peter Snell
söndag 18 oktober 2009
lördag 17 oktober 2009
Dagens pass: maxpulstest
Dagens pass blev ett stort jasså och en form av nederlag. Jag har ju skrivit en del om att jag har svårt att tro att 186 bpm är min faktiska maxpuls. Mest beroende på att jag under senaste 18-kilometerspasset snittade 170 bpm med en nivå på 172-173 under sista 10 km.
För att försöka räta ut frågetecknen behövde jag alltså göra ett maxpulstest för att slippa utgå från det beräknade värdet 220 - åldern.
Jag hade letat upp ett test på marathon.se som i korta drag såg ut så här.
* Uppvärmning i lugnt tempo.
* 3 minuters löpning där du tar dig från 70% till 80% av maxHR och ligger stadigt på 80% under sista 30 sekunderna.
*Joggvila tills pulsen är nere under 70%
* 3 minuters löpning där du tar dig från 80% till 90% av maxHR och ligger stadigt på 90% under sista 30 sekunderna.
* Joggvila tills pulsen är nere under 75%
* 2 min 50 sek löpning med puls över 90% därefter 30 sekunder där du ger allt du har. Avsluta helst i uppförsbacke.
Något som de skrev på marathon.se, och som jag mycket väl kan tänka mig, är att det är bra att ha någon med sig som kan peppa under sista minuterna. Det är ruskigt svårt att hålla ut när mjölksyran sprutar ur mungiporna.
Well, well. Uppvärmning och den första cykeln gick i 6-minuterstempo ungefär. Och då hade jag ändå inte pulsen i rätt zon hela tiden. Jag hade lagt över passet till Forerunnern men vissa av vilopauserna funkade inte som de skulle och pysslet med klockan tog lite fokus från löpningen.
Det gick dock fint att ligga stadigt på 80% och på 90% av beräknad maxpuls. När sedan sista cykeln kom så satte jag iväg i ett riktigt bra tempo. Det hände däremot inte så mycket på pulsen enligt klockan. Något annat som snart signalerade var däremot benen där mjölksyrefabriken gått upp till treskift för att möta efterfrågan.
178 var det sista jag såg på klockan innan backen kom och när jag dråsade ihop på toppen så såg jag 183. 183 och jag var helt slut. 183 och mina ben var så fulla med mjölksyra så att jag inte känt något liknande på länge.
Ha detta i huvudet och betänk sedan att jag för en vecka sedan sprang 18 km med ett SNITT på 170 bpm. För mig helt otroligt.
Jag kände mig rätt besviken när jag lufsade hemåt. Jag hade nog väntat mig något över 190. Det fanns säkert några slag till att ge på maxpulsen. Jag tror inte att jag lyckades ge precis allt, det var benen som tog slut först. Men det fanns nog inte 10 bpm till att ge på.
Jag ska göra om testet någon annan gång, kanske försöka hitta en annan variant eller köra ett spinningpass istället. Hur eller hur så står jag kvar med min tveksamhet över att jag skulle orka springa ett långpass med snittpulsen över 90 % av maxHR. Det är helt enkelt inte sannolikt.
För att straffa mig själv så joggade jag inte ner efteråt. I morgon ska jag lida på långpasset.
För att försöka räta ut frågetecknen behövde jag alltså göra ett maxpulstest för att slippa utgå från det beräknade värdet 220 - åldern.
Jag hade letat upp ett test på marathon.se som i korta drag såg ut så här.
* Uppvärmning i lugnt tempo.
* 3 minuters löpning där du tar dig från 70% till 80% av maxHR och ligger stadigt på 80% under sista 30 sekunderna.
*Joggvila tills pulsen är nere under 70%
* 3 minuters löpning där du tar dig från 80% till 90% av maxHR och ligger stadigt på 90% under sista 30 sekunderna.
* Joggvila tills pulsen är nere under 75%
* 2 min 50 sek löpning med puls över 90% därefter 30 sekunder där du ger allt du har. Avsluta helst i uppförsbacke.
Något som de skrev på marathon.se, och som jag mycket väl kan tänka mig, är att det är bra att ha någon med sig som kan peppa under sista minuterna. Det är ruskigt svårt att hålla ut när mjölksyran sprutar ur mungiporna.
Well, well. Uppvärmning och den första cykeln gick i 6-minuterstempo ungefär. Och då hade jag ändå inte pulsen i rätt zon hela tiden. Jag hade lagt över passet till Forerunnern men vissa av vilopauserna funkade inte som de skulle och pysslet med klockan tog lite fokus från löpningen.
Det gick dock fint att ligga stadigt på 80% och på 90% av beräknad maxpuls. När sedan sista cykeln kom så satte jag iväg i ett riktigt bra tempo. Det hände däremot inte så mycket på pulsen enligt klockan. Något annat som snart signalerade var däremot benen där mjölksyrefabriken gått upp till treskift för att möta efterfrågan.
178 var det sista jag såg på klockan innan backen kom och när jag dråsade ihop på toppen så såg jag 183. 183 och jag var helt slut. 183 och mina ben var så fulla med mjölksyra så att jag inte känt något liknande på länge.
Ha detta i huvudet och betänk sedan att jag för en vecka sedan sprang 18 km med ett SNITT på 170 bpm. För mig helt otroligt.
Jag kände mig rätt besviken när jag lufsade hemåt. Jag hade nog väntat mig något över 190. Det fanns säkert några slag till att ge på maxpulsen. Jag tror inte att jag lyckades ge precis allt, det var benen som tog slut först. Men det fanns nog inte 10 bpm till att ge på.
Jag ska göra om testet någon annan gång, kanske försöka hitta en annan variant eller köra ett spinningpass istället. Hur eller hur så står jag kvar med min tveksamhet över att jag skulle orka springa ett långpass med snittpulsen över 90 % av maxHR. Det är helt enkelt inte sannolikt.
För att straffa mig själv så joggade jag inte ner efteråt. I morgon ska jag lida på långpasset.
Ombyte förnöjer...
...eller?
Vi har ju trots allt bott här i två år nu, dags att tapetsera om. Ut med medaljongerna och in med smala ränder. Jag har gillat medaljongtapeten men har till slut låtit mig övertalas.
Vi har ju trots allt bott här i två år nu, dags att tapetsera om. Ut med medaljongerna och in med smala ränder. Jag har gillat medaljongtapeten men har till slut låtit mig övertalas.
fredag 16 oktober 2009
A walk down memory lane
Jacksontema på Idol ikväll och jag kommer genast att tänka på när jag pluggade i Umeå för snart ett decennium sedan.
Vi var tre killar som hängde ihop ganska mycket och så fort det var fest så hade vi förfest tillsammans. När någon bestämde sig för att det var dags att ge sig av hemifrån så påkallades "de tre". Tre låtar som uppmanade till luftgitarr, lufttrummor och till att höja stämningen.
Utan inbördes ordning så var det:
The Final Countdown
99 Luftballoons
Billy Jean
Ja, jesus, det var fina dagar det. Billy Jean är ju dessutom Jacksons, och kanske tidernas, bästa låt. Varför valde ingen den??
Vi var tre killar som hängde ihop ganska mycket och så fort det var fest så hade vi förfest tillsammans. När någon bestämde sig för att det var dags att ge sig av hemifrån så påkallades "de tre". Tre låtar som uppmanade till luftgitarr, lufttrummor och till att höja stämningen.
Utan inbördes ordning så var det:
The Final Countdown
99 Luftballoons
Billy Jean
Ja, jesus, det var fina dagar det. Billy Jean är ju dessutom Jacksons, och kanske tidernas, bästa låt. Varför valde ingen den??
torsdag 15 oktober 2009
Två ballerinakex och ett maxpulstest
När man är föräldraledig så fikas det en en hel del. I alla fall gör jag det och det är väl inte för intet som ordet lattemamma dykt upp i svenskan.
I området där vi bor så är det många som är föräldralediga. Det är ett nybyggt område och babyboomen lät inte vänta på sig ;-) Varje torsdag ses vi hemma hos någon och fikar och snackar dynga. Jag och nio mammor... Men även i min ensamhet fikar jag så mycket jag kan. En bulle här, en muffin där - det är en av mina topp fem hobbies.
När jag var ute med hunden igår så tog jag på mig min pulsklocka för att få en uppfattning om hur mycket jag förbränner på en halvtimmes powerpromenad i terräng. Väl hemma så kan jag säga att det motsvarade ungefär två ballerinakex...
Tur att jag springer så pass mycket och att jag inte har några viktproblem.
Förhoppningen är att kvällen ska bjuda på ett maxpulstest. Jag har aldrig gjort något sådant förrut men sannolikt sprungit på max i beeptest och liknande. Jag hittade ett upplägg på marathon.se som jag tänkte följa. Vi får se hur det går.
Nu ska jag in till grannhuset och ladda med en sockerchock. Kan man hoppas på kladdkaka Johanna??
I området där vi bor så är det många som är föräldralediga. Det är ett nybyggt område och babyboomen lät inte vänta på sig ;-) Varje torsdag ses vi hemma hos någon och fikar och snackar dynga. Jag och nio mammor... Men även i min ensamhet fikar jag så mycket jag kan. En bulle här, en muffin där - det är en av mina topp fem hobbies.
När jag var ute med hunden igår så tog jag på mig min pulsklocka för att få en uppfattning om hur mycket jag förbränner på en halvtimmes powerpromenad i terräng. Väl hemma så kan jag säga att det motsvarade ungefär två ballerinakex...
Tur att jag springer så pass mycket och att jag inte har några viktproblem.
Förhoppningen är att kvällen ska bjuda på ett maxpulstest. Jag har aldrig gjort något sådant förrut men sannolikt sprungit på max i beeptest och liknande. Jag hittade ett upplägg på marathon.se som jag tänkte följa. Vi får se hur det går.
Nu ska jag in till grannhuset och ladda med en sockerchock. Kan man hoppas på kladdkaka Johanna??
onsdag 14 oktober 2009
Lögn, förbannad lögn och statistik
Jag blev påmind om det här med lögn, förbannad lögn och statistik när jag förde över data till Sporttracks igår.
Ofta när jag tittar på nyheter eller andra program där man åskådliggör något med diagram så kan jag bli så full i skratt över hur journalister, av okunskap eller med vilja, förstärker sitt budskap med statistiken. Journalister hävdar ju att de rapporterar sakligt och obundet. Ja tjena, säger jag. Journalister är väl de som allt som oftast driver hetsjakt och eldar på pöbeln.
Åter till saken. Titta på följande diagram över tempo.
Ganska hattigt tempo, eller hur? Beroende på vad man jämför med såklart.
Här ser det genast jämnare ut. Samma pass men med ett mycket högre spann på värderna på y-axelns.
På samma sätt använder man statistik för att beskriva inkomstskillnader, arbetslöshetssiffror eller produktionsökningar på ett positivt/neutralt/negativt sätt. Det gäller att ha ögonen med sig när lobbyisterna skapar debatt.
Ofta när jag tittar på nyheter eller andra program där man åskådliggör något med diagram så kan jag bli så full i skratt över hur journalister, av okunskap eller med vilja, förstärker sitt budskap med statistiken. Journalister hävdar ju att de rapporterar sakligt och obundet. Ja tjena, säger jag. Journalister är väl de som allt som oftast driver hetsjakt och eldar på pöbeln.
Åter till saken. Titta på följande diagram över tempo.
Ganska hattigt tempo, eller hur? Beroende på vad man jämför med såklart.
Här ser det genast jämnare ut. Samma pass men med ett mycket högre spann på värderna på y-axelns.
På samma sätt använder man statistik för att beskriva inkomstskillnader, arbetslöshetssiffror eller produktionsökningar på ett positivt/neutralt/negativt sätt. Det gäller att ha ögonen med sig när lobbyisterna skapar debatt.
tisdag 13 oktober 2009
Dagens pass: 12,79 km - 1.03.30
Dagens målsättning var minst 8 kilometer lugn jogg med enda avsikt att köra igenom kroppen efter söndagens 18 km och för att testa att hålla pulsen nere.
Det var ganska kyligt ute, +2 grader, och ordentligt blåsigt. Eftersom jag gett mig den på att klara av att hålla pulsen på en mer rimlig nivå än de 170 som bjöds i söndags gick jag ut mycket lugnare än vanligt. Jag öppnade på 5.14 och höll mig sedan mellan 4.50 och 5 blankt med övervikt åt det senare. Det blev totalt 12,8 km i en snitthastighet på 4.57/km.
Det var faktiskt väldigt skönt att springa så här men jag känner tydligt att min teknik gör att det sliter mer på knän och vader än vanligt. Jag springer med ganska mycket benspark och när jag sänker tempot får jag kompensera den minskade bensparken med mer tid för varje fotisättning. Det gör att jag belastar knä/höft mer och får skjuta ifrån på ett annat sätt med vaden än vad jag är van vid.
Satsningen på att hålla pulsen nere då? Jodå, en snittpuls på 153 och en maxpuls på 165 skiljer sig markant mot söndagens 170/177.
Jämför man diagrammen så blir det ännu tydligare (dagens först följt av söndagens)
Förklaringen, förutom ett något lägre tempo (4.57 mot 4.45), kan ligga i faktorer som att jag i söndags sprang på förmiddagen och att jag då hade ett ytterligare lager kläder på mig trots att det var sex grader varmare ute.
Det var ganska kyligt ute, +2 grader, och ordentligt blåsigt. Eftersom jag gett mig den på att klara av att hålla pulsen på en mer rimlig nivå än de 170 som bjöds i söndags gick jag ut mycket lugnare än vanligt. Jag öppnade på 5.14 och höll mig sedan mellan 4.50 och 5 blankt med övervikt åt det senare. Det blev totalt 12,8 km i en snitthastighet på 4.57/km.
Det var faktiskt väldigt skönt att springa så här men jag känner tydligt att min teknik gör att det sliter mer på knän och vader än vanligt. Jag springer med ganska mycket benspark och när jag sänker tempot får jag kompensera den minskade bensparken med mer tid för varje fotisättning. Det gör att jag belastar knä/höft mer och får skjuta ifrån på ett annat sätt med vaden än vad jag är van vid.
Satsningen på att hålla pulsen nere då? Jodå, en snittpuls på 153 och en maxpuls på 165 skiljer sig markant mot söndagens 170/177.
Jämför man diagrammen så blir det ännu tydligare (dagens först följt av söndagens)
Förklaringen, förutom ett något lägre tempo (4.57 mot 4.45), kan ligga i faktorer som att jag i söndags sprang på förmiddagen och att jag då hade ett ytterligare lager kläder på mig trots att det var sex grader varmare ute.
Peppning
Läste precis Daniels inlägg om hur det vore att ha någon med sig på passen som peppade en att ta ut det där lilla extra (eller i alla fall allt man har...)
Började fundera på hur jag själv peppar mig under mina rundor. Det finns några varianter och jag tänkte lista de bästa.
1. Efter halva sträckan så är varje steg mer "värt" än stegen under första halvan. Det är nedförsbacke så att säga.
2. Räkna i andelar. Efter två kilometrar av milen så är det bara fyra lika långa vändor kvar. Ingenting.
3. När jag börjar tappa på slutet så intalar jag mig att det som återstår är de sista kilometrarna av ett marathon eller halvmarathon och hur försvinnande liten del det i så fall är kvar.
4. Sista fem kilometrarna av ett långpass. Tänka på Provivan som står hemma i kylen.
5. I nödfall. "Bara fram till lyktstolpen, sedan får du gå lite om du vill".
Mycket lock, pock och ljug. Men va fan, det verkar ju funka.
Började fundera på hur jag själv peppar mig under mina rundor. Det finns några varianter och jag tänkte lista de bästa.
1. Efter halva sträckan så är varje steg mer "värt" än stegen under första halvan. Det är nedförsbacke så att säga.
2. Räkna i andelar. Efter två kilometrar av milen så är det bara fyra lika långa vändor kvar. Ingenting.
3. När jag börjar tappa på slutet så intalar jag mig att det som återstår är de sista kilometrarna av ett marathon eller halvmarathon och hur försvinnande liten del det i så fall är kvar.
4. Sista fem kilometrarna av ett långpass. Tänka på Provivan som står hemma i kylen.
5. I nödfall. "Bara fram till lyktstolpen, sedan får du gå lite om du vill".
Mycket lock, pock och ljug. Men va fan, det verkar ju funka.
måndag 12 oktober 2009
Positivt tänkande, avdelningen omvänd psykologi
Om det nu inte är så lätt att motivera sig att vara ute så är det i alla fall lätt att motivera sig att sitta inne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
